Traumabehandling av barn

När ett barn utsätts för en potentiellt traumatisk händelse är det av särskild vikt att barnet får stöd från sin omgivning. Barn reagerar ofta på andra sätt än vuxna och behandlingen skiljer sig därför åt.

Ta kontakt med en terapeut som är specialist på barn

leg. psykolog{{ employee.is_leg_psykoterapeut ? ', ' : '' }} leg. psykoterapeut

{{ employee.store.store.address1.trim()}}{{ employee.store.store.address1.trim().length > 0 ? ',':''}} {{ employee.store.store.zip}} {{ employee.store.store.city ? employee.store.store.city.name : ""}}

{{ employee.languages.map(language=> language.name).join(', ') }}

Boka Ring nu Ring nu Mejla nu

Fler specialiserade terapeuter

Vanliga behandlingsformer för barn

När man talar om trauma är det viktigt att skilja på begreppen psykologiskt trauma och potentiellt traumatisk händelse. När en person blir utsatt för en potentiellt traumatisk händelse är det möjligt att individen återhämtar sig på egen hand genom kroppens självläkning.

De fall där individen inte återhämtar sig från händelsen definieras som psykologiskt trauma, och kännetecknas av såväl psykiska som fysiska reaktioner vilka påverkar vardagslivet långt efteråt. För barn är det särskilt viktigt att få stöd från närstående vuxna när de utsätts för obehagliga situationer. Varför det är så beskrivs längre fram i artikeln under rubriken “Trauma hos barn”.

De vanligaste behandlingsformer som enligt forskning visat sig vara effektiva för barn och unga när de upplever psykologiskt trauma är traumafokuserad KBT, EMDR samt CPP.

Traumafokuserad KBT Här är exponering ett centralt inslag i behandlingen, det vill säga att barnet ska utsättas för det som väcker obehag och ångest. Exponeringen kan ske på olika sätt, dels genom faktisk konfrontation (in vivo-exponering) och dels genom att föreställa sig och visualisera det som väcker obehag (in vitro-exponering). Tanken är också att barnet ska skapa en traumaberättelse, där det stegvis ska återge i detalj vad som hände före, under och efter att händelsen inträffade.

Genom berättelsen är målet att det sker en förändring i hur minnena lagras, vilket på sikt minskar den emotionella laddningen. Mindfulness och avslappningsövningar är också centrala för att minska den kroppsliga spänningen som uppstår, och något individen ska använda sig av när minnen från händelsen återuppväcks i vardagen.
EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) EMDR är en psykoterapimetod som är baserad på ögonrörelser. Under sessionen sitter terapeuten snett mittemot barnet och för sina fingrar fram och tillbaka, vilkas rörelser barnet ska följa med ögonen samtidigt som en jobbig bild från händelsen visualiseras.

Efter en serie av 30-50 ögonrörelser görs ett uppehåll där barnet återger vilka känslor och tankar som kommer till hen. Dessa känslor och tankar ska sedan behållas i minnet när en ny serie av ögonrörelser påbörjas. Syftet är att det sker en förändring i känslorna och bilderna i takt med att processen fortsätter. Genom denna så kallade bilaterala stimulering ska hjärnans bearbetning av det traumatiska minnet underlättas.
CPP (psykodynamisk föräldra-barnterapi) CPP är en behandling som riktar sig till yngre barn mellan 0-6 år och bygger på relationen mellan förälder och barn. Metoden består av en serie samtal och går ut på att förälder och barn träffar sin behandlare tillsammans då det är båda som har utsatts för traumat, oftast i form av våld.

Syftet med behandlingen är att återskapa ett positivt samspel mellan föräldern och barnet, då det kan ha påverkats negativt av incidenten. Föräldern får information om hur barn påverkas av våld, samt hur barnets reaktioner på traumat ska hanteras.

Behandling av barn

Första prioritet efter en potentiellt traumatisk händelse är att se till att barnet är skyddat från den utsatta situationen och befinner sig i en lugn miljö. De första veckorna efter en potentiellt traumatisk händelse brukar benämnas som akutfasen. Under den här perioden är det särskilt viktigt att följa upp hur barnet mår och hur dess vardagsliv påverkats av händelsen.

Tillgång till samtal med en professionell behandlare kan vara nödvändigt för såväl barnet som för vårdnadshavarna. Det kan vara av särskild vikt att vårdnadshavarna får information om vilka eventuella symtom barnet kan uppvisa efter händelsen, samt om vilka metoder som kan tillämpas för att lugna barnet när symtomen inträder.

Det kan även vara bra att barnet får prata enskilt med behandlaren då det annars kan dra sig för att prata om jobbiga saker med föräldrarna, av rädsla för att göra dem upprörda.

Omsorg är av yttersta vikt under akutfasen. Att vara tålmodig och empatisk gentemot barnet är viktigt att tänka på, men samtidigt inte trycka på för hårt om att barnet måste prata. Detta då det skiljer sig från individ till individ hur man bearbetar händelsen. Eftersom barnet ofta kan leva kvar i en känsla av otrygghet efter händelsen är det kanske viktigaste under behandlingen att inge förtroende och stabilitet i vardagen. Att hålla koll på att rutiner såsom sömn, mat och lekaktiviteter efterföljs kan underlätta för att kontrollera att barnet inte börjar isolera sig eller få sömnsvårigheter.

Ofta klingar symtomen så småningom av efter händelsen, men har de fortfarande inte gjort det efter ett par månader kan det vara läge att följa upp med en specifik traumabehandling.

Ju större skräck barnet utsätts för, och ju tidigare i åldern det upplevs, desto svårare blir det för individen att utveckla en positiv självbild.
Nathaniel Branden, författare till ”Six Pillars of Self-Esteem”

Trauma hos barn

Inom psykologin finns det en klassificering av olika typer av trauman – typ 1-trauma och typ 2-trauma. Typ 1 handlar om en specifik händelse, exempelvis en bilolycka eller ett terrordåd. Typ 2 handlar om något som pågått under en längre tid och vid upprepade tillfällen. Exempel kan vara sexuella övergrepp eller upprepat våld i hemmet.

Under de första levnadsåren påverkas hjärnans utveckling starkt av interaktionen med andra människor. Hjärnan har ett medfött alarmsystem vilket har till uppgift att skydda individen mot faror. När personen upplever något hotfullt triggas alarmsystemet och behöver regleras för att individen ska känna sig lugn igen.

För ett litet barn är det nödvändigt att en närstående vuxen är delaktig som regleringsstöd, i de fall alarmsystemet triggas efter en för barnet obehaglig upplevelse. Barnet har på grund av sin brist på livserfarenhet svårt att själv definiera vilka situationer som verkligen är hotfulla och vilka som inte är det.

Ett exempel är när det lilla barnet hör åska som mullrar utomhus. Barnet kan då tycka att det låter väldigt obehagligt och tro att det är fara på gång. Men om en pappa finns närvarande, håller om sin son och förklarar att åskan inte är något farligt så länge man vistas inomhus blir barnet lugnt igen. Pappans stöd blir därmed till en god regleringserfarenhet för barnet. I takt med att sonen får liknande stöd under sin uppväxt utvecklas den egna regleringsförmågan med åldern.

I de fall ett barn upplever en avsaknad av regleringsstöd under sin uppväxt kan det få svåra konsekvenser för det framtida livet. Detta då hjärnans alarmsystem som ett resultat blir väldigt känsligt och reagerar på alla möjliga potentiella faror, eftersom alarmsystemet aldrig eller sällan reglerats ner av en vuxen under uppväxten.

Konsekvensen kan då bli att barnet drar sig för att utforska och upptäcka sin omvärld av rädsla för ständig fara. Att alarmsystemet ständigt triggas utsöndrar dessutom stresshormoner som i längden kan skada det limbiska systemet i hjärnan. Detta kan resultera i att barnet senare bland annat utvecklar psykisk ohälsa.

Eftersom barn saknar förmågan att sätta ord på vad de känner och tänker efter en händelse, leder det till att de uppvisar andra symtom än vad vuxna gör. De kan exempelvis återgå till gamla vanor som att börja suga på tummen igen, kissa i sängen och uppvisa rädsla för att vara ensam.

SAMMANFATTNING

Barns reaktion på psykologiskt trauma skiljer sig åt från vuxna då de på olika sätt är känsligare och mer sårbara, och utan bra stöd från sin omgivning kan det få svåra konsekvenser som visar sig i vuxenlivet. Efter att den potentiellt traumatiska händelsen inträffat är det av yttersta vikt att barnet sätts i en trygg miljö, och får känna tillit och stabilitet i vardagen där det bemöts med empati.

Ofta återhämtar sig barnet från händelsen, men om symtomen fortfarande håller i sig efter ett par månader kan en traumabehandling behöva sättas in. Traumafokuserad KBT, EMDR samt CPP är de behandlingsmetoder som är mest effektiva enligt forskning.