Kris och utveckling

Kris och utveckling

Kriser är en naturlig om än smärtsam del av livet som inträffar när vi ställs inför saker vi inte tycks kunna hantera. Att lära sig leva med att ha begått misstag, förlorat viktiga närstående eller att livet plötsligt tar en helt ny vändning är något som de allra flesta någon gång behöver göra - och i många fall kan även den svåraste kris i slutändan också få positiva effekter.


Hur hanterar man en kris?

En kris drabbas vi i princip alla av förr eller senare i livet och den kan utlösas av en rad olika händelser. Uppsägning, dödsfall, barn som flyttar från hemmet, skilsmässa, antagningsbesked, olyckor eller en smygande insikt om att man inte lever livet på det sätt man vill. Det finns inte några livshändelser som säkerligen utan undantag leder till att man hamnar i kris, men vissa har naturligtvis större sannolikhet att utlösa en krisreaktion än andra. Så vad definierar egentligen en kris?

När man som individ står inför eller har varit med om något som tycks en övermäktigt, något man inte kan hantera rent psykologiskt, så är en krisreaktion normal.

Det är alltså inte något sjukdomstillstånd, men kan ändå få svåra konsekvenser för den som är drabbad. Hanteras inte krisen och bearbetas på ett bra sätt kan den också leda vidare till svårare problematik, men då talar man inte längre om en krisreaktion utan om ett annat tillstånd, som depression eller ångest.

Det finns inga regelböcker eller enkla vägar till hur man bör hantera en kris, men hjälpande faktorer kan vara att prata om det man är med om med någon man litar på, och söka stöd hos närstående. Att tillåta sig själv att känna den djupa förtvivlan eller sorg som situationen utlöst kan också hjälpa en att acceptera vad som hänt och så småningom kunna blicka framåt. Men alla hanterar kriser olika, och det går inte att säga att man till exempel måste gråta och släppa ut känslorna för att gå vidare ur en kris - för vissa är det väldigt viktigt, men inte för alla.

Det kanske viktigaste rådet man kan ge någon i en kris är att låta den ta tid. Det går att arbeta aktivt för att hantera en kris, men det går inte att tvinga fram acceptans för det som hänt. Alla bearbetar vi livets händelser i våra egna tempon, och det som fungerar för en person kanske är det sämsta att göra för någon annan.

Värt att tänka på är att det finns vissa strategier som verkar hjälpa vid krishantering för många människor. Sättet man tänker kring det inträffade är en viktig faktor för hur man kan gå vidare. Att kunna fokusera på positiva aspekter av krisen är något som är svårt att göra i en inledande fas, men som på sikt kan hjälpa en att blicka framåt i livet.

Socialt stöd är en annan mycket viktig faktor, och förståelse från omgivningen samt uppmuntran och hjälp till att se det positiva i livet kan vara viktigt. I början av en kris är dock de flesta inte kapabla att se de positiva aspekterna av den eller uppskatta roliga aktiviteter - det kan snarare vara hjälp med praktiska saker och att skapa struktur i vardagen som då får prioriteras. Mindre adaptiva strategier för att hantera sina svåra känslor är att använda sig av alkohol eller andra substanser för att dämpa dem.

Om det finns risk för missbruk eller om de psykiska svårigheterna inte verkar bli lättare med tiden kan det vara värt att söka professionell hjälp. Det kan man göra på sin vårdcentral eller hos ideella föreningar och samfund, samt genom olika stödlinjer på nätet. Att prata med andra människor som går igenom liknande saker kan för många vara till stor hjälp, och detta kan göras i samtalsgrupper med fokus på det specifika temat, som exempelvis att bearbeta sjukdomsbesked eller att ha förlorat en nära anhörig.

Tecken på kris

Hur vet man om någon har drabbats av en kris? Det enklaste sättet att beskriva en människa i kris på är att hen inte är sig själv, av en anledning som inte kan förklaras av fysisk eller psykisk sjukdom, utan av något som har skett eller håller på att ske i livet. För att personen ska bedömas vara i kris måste det finnas en eller flera specifika orsaker till denna, så som förändrade livsvillkor eller plötsliga händelser.

Tecken på att någon hamnat i en kris kan vara att personen

  • Inte verkar ta in det som hänt eller kommer hända
  • Är nedstämd eller har ångest
  • Drar sig undan och undviker sådant hen tidigare sysselsatt sig med
  • Beter sig på ett sätt som är ovanligt för personen
  • Har svårt att sova
  • Konstant pratar om det som hänt
  • Har svårt att fokusera och minnas information, verkar distraherad
  • Upplevs mycket känslosam och kanske utåtagerande

Kanske upplever också omgivningen personen som påfrestande, och detta riskeras särskilt om det inte är uppenbart vad som utlöst krisen. En oförstående omgivning kan i sin tur förvärra symtomen. Många av de symtom som räknas upp kan även vara kriterier för andra typer av psykiska besvär, som depression. När personens reaktioner inte känns proportionerliga utifrån vad som inträffat, kan det vara värt att börja undersöka om det ligger något annat bakom reaktionen.

Finns det olika sorters kriser?

Man brukar dela upp kriser i åtminstone två kategorier; utvecklingskriser och traumatiska kriser.

Utvecklingskris

En utvecklingskris kan talas om som en mer naturlig del av livet och kan utlösas av att bli förälder, förlora en släkting, upplevd press över vuxenblivandet och liknande. Det är förväntat att gå igenom vissa saker i livet och att också reagera på dem. I dagligt tal talas det ofta om att exempelvis ha en “medelålderskris”, något som skulle kunna gå in under denna definition. Man kan också tala om en existentiell kris av att ifrågasätta livsval och de mål man satt upp för sig själv, eller inre konflikter kring värderingar och etiska dilemman.

Traumatisk kris

En traumatisk kris är till skillnad från utvecklingskrisen något som utlöses av en oväntad och plötslig händelse, som en olycka, ett sjukdomsbesked eller ett uppbrott från en kärleksrelation.

Samtliga kriser kan trots sina olika orsaker skapa liknande typer av reaktioner, och det är inte rätt att säga att en typ av kris alltid är mer allvarlig än någon annan. Det som avgör hur svår en kris blir har att göra med omständigheterna runtomkring, men även personliga faktorer hos den drabbade.

En person som under lång tid utsatts för mycket stress kan till exempel reagera kraftigare på en svår händelse än någon som har mycket kognitiva resurser och tid till övers för att hantera situationen.

Men även en människa som tycker sig ha balans i sitt liv kan plötsligt hamna i en kris, särskilt om denna balansen ställs på ända. Känslan av maktlöshet och förlorad kontroll är vanlig vid de flesta typer av kriser, och just upplevelsen av att inte ha kapacitet att hantera det som händer en kan ibland vara mer skrämmande än själva händelsen i sig.

Ofta kan en kris trots de påfrestningar den medför i slutändan också leda till förändring i positiv riktning. En uppsägning kan göra att man börjar fråga sig vad man egentligen vill arbeta med, ett dödsfall kan göra att man börjar värdera sina relationer högre och en plågsam sorgeprocess kan skapa närmare band mellan de sörjande. Därför talar man ofta om kris och utveckling i samma andetag; en del skulle hävda att kriser är nödvändiga för mänsklig utveckling.

Krisens faser

Ofta brukar kriser delas upp i olika faser; chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Man kan se detta som ett teoretiskt sätt att tala kring kriser - för det mesta går de nämligen in i varandra och det är inte alla individer som går igenom alla faser. Det kan ändå vara behjälpligt att använda begreppen för att tala om vissa stadier av krishanteringen, där olika typer av hjälpinsatser är mer eller mindre passande.

Chockfasen

I den inledande så kallade chockfasen är individen ofta oförmögen att ta in information kring det som inträffat, och i efterhand kan hen ha svårt att minnas saker som inträffat under denna tid. Som anhörig eller medmänniska är det bästa man kan göra ofta att bara finnas till som stöd, att både bokstavligt och bildligt hålla personen i handen och vara beredd att hjälpa till med det som behövs.

Reaktionsfasen

När den första chocken lagt sig, för vissa nästan omedelbart efter det inträffade, så är personen kapabel till att ta in vad som hänt och reagera på det, ofta med mycket starka känslor. Gråt, anklagelser och frågor som “hur kunde detta hända mig?” samt känsla av orättvisa men även skam och skuld är vanliga.

Man kan leta förklaringar till det som skett och haka upp sig på detaljer, samt för en utomstående te sig ganska irrationell. I det här skedet brukar det därför inte vara till stor nytta att komma med goda råd - de känslor som uppstår är alltför kraftfulla för att kunna nedreglera med logik.

Bearbetningsfasen

När personen börjar bli mer mottaglig för ett mer objektivt synsätt på situationen och kan resonera kring den, talar man om att hen har kommit in i bearbetningsfasen, där det som hänt inte längre styr ens liv utan där man kan börja gå vidare och i stunder kanske helt lyckas glömma bort det inträffade. Bearbetningen är också viktig för att blicka mot framtiden.

Nyorienteringsfasen

I krisens slutgiltiga fas har händelsen blivit till ett minne; något som hänt och påverkat en mycket, men som inte längre är hela ens verklighet. Detta betyder inte att det inträffade gör mindre ont eller att man går tillbaka till hur det var innan, men man har lärt sig att leva med det.

SAMMANFATTNING

En kris är en normal mänsklig reaktion på svåra händelser och omständigheter i livet, och kan utlösas av oväntade, traumatiska händelser såväl som mer väntade aspekter av livet. Det finns inga rätt eller fel sätt att hantera en kris, men för många hjälper det att låta den ta tid och att använda sig av personer i sin omgivning för stöd. Så småningom går krisen över, men den kan då ha medfört förändringar i syn på livet såväl som praktiska omställningar av både negativ och positiv karaktär. Något som kan hjälpa i en kris är att tänka att de i många fall leder till nödvändig förändring och positiv utveckling.

Hanna Hasselqvist
Författare: Hanna Hasselqvist

Hanna har allmänna kunskaper inom psykologi och särskilt intresserad av det neuropsykologiska samspelet mellan tanke och känsla. Hon har ett fördjupat intresse för hur detta kan samverka med, och ge sig till uttryck som olika psykologiska besvär.

Hanna Hasselqvist
Författare: Hanna Hasselqvist

Hanna har allmänna kunskaper inom psykologi och särskilt intresserad av det neuropsykologiska samspelet mellan tanke och känsla. Hon har ett fördjupat intresse för hur detta kan samverka med, och ge sig till uttryck som olika psykologiska besvär.

FLER ARTIKLAR