Anknytning

Anknytning

Genom upplevelser från framförallt de två första åren i livet skapar barnet en förståelse för omvärlden och sin egen plats i den. Relationerna till sina omvårdnadsfigurer, oftast föräldrar, är avgörande för hur denna förståelse skapas. En trygg start i livet ger en bättre grund att stå på för att känna sig trygg och stark i sig själv senare i livet.


Att lära sig knyta an

Ett litet barn kan inte ta hand om sig själv, utan behöver hjälp med allt från grundläggandebehov av mat och hygien till närhet och trygghet. Men medan ankor präglas omedelbart ochknyter an till den första levande varelse de ser efter kläckning, är det nyfödda barnet till enbörjan nöjd med vem som helst som lugnar, matar och byter blöja.

Från ungefär två månader och framåt kan barnet börja känna igen sina omhändertagare, och anknytning brukar ske till två eller tre personer, vanligen föräldrar och kanske ett syskon, så kallade anknytningspersoner.

Vid 6 månaders ålder brukar det vara tydligt vilka barnet framföralltknutit an till.

Hur skapas anknytning?

Genom att erbjuda trygghet, tröst och omvårdnad - inte bara konkret i form av mat ochkläder, utan genom fysisk kontakt, kramar och tröstande ord, kan en anknytningsperson blien trygg utgångspunkt i tillvaron för ett litet barn. En trygg anknytningsperson är någon somuppmärksammar barnets behov och känslor och tillgodoser dem efter bästa förmåga. Ett litetbarn gråter ofta, och det är viktigt för anknytningspersonen att finnas där för att kunnaerbjuda tröst. Ett barn som inte blir tröstat konsekvent, eller som ständigt skickas runt mellanolika personer, kan få en ostadigare, en så kallad otrygg, anknytning och utveckla problemsenare i livet. Det kan vara värt att påminna sig om när man som förälder väcks av barnskrikmitt i natten och måste gå upp för att trösta - trösten är inte bara det som sker här och nu,utan lär samtidigt barnet att det är värt att bli tröstat.

Trösten är inte bara det som sker här och nu, utan lär samtidigt barnet att det är värt att blitröstat.

Utforskande och känslor

När barnet blir lite äldre börjar det utforska världen, och även här spelaranknytningspersonen en viktig roll, genom att:

  • Uppmuntra utforskande, dela och bekräfta barnets upplevelser av glädje och lek
  • Finnas där när barnet behöver hjälp, stöd och tröst
  • Vara välkomnande, när barnet söker sig tillbaka till tryggheten

Ett barn som känner sig tryggt vågar också lämna den trygga zonen för att se vad som finnsutanför den, eftersom hen vet att om något går fel så finns omhändertagaren där ochskyddar barnet. Barnet vet också att det alltid går att helt avbryta utforskandet och att blivälkomnat tillbaka in i den trygga zonen. Med det här i huvudet bör alltsåanknytningspersonen jobba för att uppmuntra utforskande hos barnet utan att för den skullelämna det att helt ensamt med sina upptäckter av världen.

Att utforska tillsammans, peka, förklara och prata om det som barnet upplever hjälper det attskapa förståelse för vad som sker och vad som finns i omvärlden - men också vilka känslorsom det väcker. Barn kan inte alltid förstå vad det är de känner, men likväl har de känslor,och en vuxen kan hjälpa dem att öka sin förståelse genom att prata om känslorna, “nu verkardu vara rädd” eller “ja du tyckte att det här var roligt!”. På så vis lär man barnet att sätta ordpå sina egna känslor.

Hur visas anknytning?

Ett litet barn kan inte prata, men det betyder inte att det inte kan kommunicera. Små barnuttrycker sig genom gråt och skrik men också skratt och leenden. När barnet blivit lite äldrebörjar det bli tydligare hur det knutit an till sina omvårdnadsfigurer, och detta kan uttryckasGenom:

  • Barnet blir upprört och gråter när anknytningspersonen försvinner
  • Barnet blir glad och tröstad när en anknytningsperson kommer tillbaka
  • Barnet vänder sig i första hand till sin anknytningsperson när det söker hjälp

Att ett barn gråter när det blir lämnat på förskola är helt normalt och på många sätt friskt. Ettbarn som är oberört kring huruvida hens föräldrar stannar kvar eller inte har med störstasannolikhet inte knutit an till dem på ett bra sätt. På samma sätt kan en otrygg anknytningvisa sig om barnet inte blir tröstat när föräldern återkommer, eller om någon annan personkan trösta lika effektivt som föräldern. Men det är viktigt att poängtera att detta bara gäller ombarnet konsekvent reagerar på det här viset, inte endast vid enstaka tillfällen.

När det inte går som tänkt

Ibland är vi trötta, upprörda och inte så uppmärksamma som vanligt - både som barn ochvuxna. Då kan vi agera och reagera på sätt som inte är normalt för oss. Som barn har mansvårare att reglera sina känslor, men som vuxen är det viktigt att om man agerar på ett sättman ångrar i efterhand; förklara för barnet varför det blev som det blev och att det inte varbarnets fel. Kan du omöjligt kontrollera dina känslor, se till att gå undan en stund ochåterkom till barnet när du lugnat dig. Annars riskerar du att ta ut dina känslor över barnet ochi värsta fall upplevas som opålitlig och skrämmande.

När bör man söka hjälp?

Det finns många saker som kan försvåra anknytningsprocessen. Kanske mår du somomhändertagare inte bra, något svårt inträffar eller stör i ditt och barnets relationsbyggande.Det kan också vara så att barnet har svårt att svara på dina kontaktförsök eller svarar på ettsätt du inte förväntat dig - barnet kanske är otröstligt trots att du ständigt finns där för atttrösta. Det kan vara motigt att befinna sig i den situationen och du kan också uppleva digdistanserad från barnet, som att du inte når fram. Adopterade barn kan också ha särskildasvårigheter att knyta an; de har ofta upplevt svåra separationer och kan ha svårt att lära siglita på sina relationer igen.

Känner du att du har svårt att skapa god kontakt till ditt barn bör du uppsöka hjälp och stödför detta.

Särskilda risker finns om

  • Du och barnet befinner er i en otrygg miljö
  • Du har svårt med din egen känsloreglering
  • Det finns missbruksproblematik hos dig eller någon i barnets närhet

Är du orolig för att du har svårt att förstå och tillgodose barnets behov, kan du vända dig tillbarnavårdscentralen, en vanlig vårdcentral eller mottagning. Har du tankar om detta redanunder graviditeten kan du kontakta din barnmorskemottagning. Tillsammans kan ni reda utvad som verkar vara orsaken till problemen och hur de kan lösas.

Du kan få extra stöd i föräldrarollen genom träning på att tolka barnets signaler ellerstödsamtal där du kan få rådgöra om ditt och ditt barns behov med en sjuksköterska,psykolog eller barnmorska. Kontakta din vårdcentral, barnavårdscentral,barnmorskemottagning eller familjecentral.

Det är viktigt att inte vänta tills det gått för långt - sök hjälp tidigt om du upplever att dinanknytning till barnet kan bli eller är svår.

Anknytning senare i livet

Den tidiga anknytningen påverkar oss genom hela livet på olika sätt. Trygg anknytning gerbättre förutsättningar för hälsosamma relationer, en god självkänsla och en öppenhet ochvilja att verka i världen. Men även personer som inte fått en trygg start i livet kan uppnå detta- kanske blir vägen dit bara lite svårare. Hur olika typer av anknytning påverkar en senare ilivet kan du läsa mer av under rubriken Anknytningsmönster.

SAMMANFATTNING

Anknytning är den grund vi lägger för relationsbyggande hos barn under deras första tid ilivet. Genom att finnas där, trösta och erbjuda trygghet kan en god anknytning skapas mellanbarn och omhändertagare. Detta ger förutsättningar för att våga utforska världen och gergrund för goda relationer även med andra. Ett barn som inte har knutit an till sinaomhändertagare, eller vars omhändertagare har svårigheter att se till barnets behov, kan fåsvårigheter senare i livet. För att undvika detta kan man söka hjälp inom vården; ju tidigare,desto bättre.

Hanna Hasselqvist
Författare: Hanna Hasselqvist

Hanna har allmänna kunskaper inom psykologi och särskilt intresserad av det neuropsykologiska samspelet mellan tanke och känsla. Hon har ett fördjupat intresse för hur detta kan samverka med, och ge sig till uttryck som olika psykologiska besvär.

Hanna Hasselqvist
Författare: Hanna Hasselqvist

Hanna har allmänna kunskaper inom psykologi och särskilt intresserad av det neuropsykologiska samspelet mellan tanke och känsla. Hon har ett fördjupat intresse för hur detta kan samverka med, och ge sig till uttryck som olika psykologiska besvär.

FLER ARTIKLAR