Som barn behöver vi inte bara lära oss att stå, gå och prata - vi behöver också lära oss fungera med andra människor. Hur relationen till våra omvårdnare ser ut påverkar hur vi tänker oss att relationer ska fungera, och destruktiva eller problematiska relationer under ett barns första år riskerar att få bestående konsekvenser i form av otrygga anknytningsmönster. Anknytningsmönster påverkar i sin tur vår bild av oss själva i senare relationer.
Under de första två åren i livet lär vi oss mycket om världen och oss själva genom våra omvårdnare, oftast föräldrar. Genom våra första relationer i livet lär vi oss hur vi ber om hjälp, söker stöd, tröst och närhet men också hur vi klarar oss på egen hand. Hur våra omvårdnadsfigurer behandlar oss och svarar på våra behov påverkar åt vilket håll utvecklingen går och lägger grunden till ett så kallat anknytningsmönster, som följer med oss upp i vuxen ålder och påverkar hur vi beter oss i senare relationer. Man brukar idag tala om tre eller fyra olika anknytningsmönster, där ett är exempel på ett tryggt anknytningsmönster och tre på otrygga, som kan föra med sig olika typer av komplikationer.
Trygg anknytning är det de flesta har, mellan 60% och 70% av vuxna. Trygg anknytning bygger på bra relationer till sina omvårdnadsfigurer som har kunnat tillgodose ens behov som liten. Fysisk närhet, tröst, stöd och uppmuntran är viktiga delar för att grunda ett tryggt anknytningsmönster. Barnet har känt att omvårdnadsfigurerna går att lita på och inte försvinner. Detta ger grund till en god självkänsla och en tilltro till både sig själv och världen.
Tryggt anknutna personer fungerar i vuxen ålder bra i relationer men också på egen hand.Man känner tillit till sin partner men är också självständig och stark i sig själv. En trygg anknytning ger bra förutsättningar för att komma nära andra människor utan att vara påträngande, och minskar risken för psykisk ohälsa kopplad till relationer.
Den vanligaste otrygga anknytningsmönstret i vuxen ålder är undvikande anknytning, vilket runt 15-20% av alla har. Som barn fick otryggt anknutna lära sig att klara sig på egen hand, då omvårdnadsfigurerna inte kunde svara på barnets behov eller hjälpte till. Föräldrarna kan också ha varit direkt avvisande eller undvikande. Ett otryggt undvikande barn slutar så småningom att be om hjälp, och blir väldigt självständigt.
Den otryggt undvikande anknutna personen kan ha egenskaper som lämpar sig bra på arbetsplatsen eller i skolan, men som kan skapa problem i relationer.
Som vuxen kan man få svårt att komma nära folk och skapa hållbara relationer. Ofta blir de ytliga då den undvikande personen har svårt att öppna upp sig och visa känslor, och kan bli obekväm av närhet. Korta förhållanden som tar slut när de börjar bli mer seriösa är vanligt, eller relationer där båda parter distanserar sig från varandra.
Det är vanligt för den undvikande att lyssna mer till tankens kraft än känslor, och att försöka resonera sig fram till beslut snarare än att känna efter. Detta är egenskaper som kan lämpa sig bra på arbetsplatsen eller i skolan, men som kan skapa problem i relationer. Det kan också ta sig uttryck i att man åsidosätter sina egna behov och känslor till förmån för andras, och man kan bli väldigt omhändertagande - men har svårt att själv ta emot samma omsorg.
Runt 15% av befolkningen beräknas ha otrygg ambivalent anknytning, vilket grundar sig i tidiga relationer där barnets behov inte konsekvent kommit i första hand. En förälder som själv varit väldigt upptagen med sina känslor eller som har svårt att lyssna in barnet och vara tydlig med regler och ramar för relationen kan skapa osäkerhet hos barnet. Barnet börjar då lyssna in förälderns behov för att maximera sina chanser till att få tröst och kärlek - kanske är det bara när föräldern är på bra humör som det är tillgängligt för lek och kramar. Detta skapar stresskänslor för barnet som inte kan lita på att föräldern alltid finns där att lita på, och barnet blir istället väldigt bekräftelsesökande.
Som vuxna kan individer med otrygg ambivalent anknytning upplevas påfrestande och alltför känslostyrda. I relationer har de nära till svartsjuka och tvivlar ofta på partnerns känslor. Deras stora behov av närhet och kärlek kan göra att de börjar ställa orimliga krav på sina relationer som skrämmer iväg andra. Den ambivalent anknutna har ofta mycket svårt att vara ensam, men det kan också slå över åt andra hållet och skapa en så stark rädsla för att bli övergiven att man undviker relationer helt. Ofta kan ambivalent anknutna vara svåra att leva med, med stora känsloutbrott och ett konstant tvivel på att relationen ska hålla.
En del barn växer upp under svåra förhållanden med inslag av fysisk och psykisk misshandel eller annat trauma, och det är framförallt dessa som riskerar att utveckla ett desorganiserat anknytningsmönster. Uppskattningsvis har cirka 10-15% av befolkningen detta anknytningsmönster, som följd av en omvårdnare som varit skrämmande och skadlig för barnet, men som man ändå knutit an till, då det är en process som är omöjlig att undvika.
Stora riskfaktorer finns om föräldern är allvarligt psykiskt sjuk, missbrukar eller om familjen lever i extrem fattigdom. Men desorganiserad anknytning förekommer även i familjer som från utsidan ser ut att vara välfungerande. Gemensamt är att barnet inte kan söka stöd, tröst och skydd hos omvårdnaren, utan istället ligger källan till rädsla, och kanske även en direkt fysisk fara, hos denna.
Desorganiserad anknytning förekommer även i familjer som från utsidan ser ut att vara välfungerande.
Som vuxen kan en desorganiserat anknuten person ha mycket svårt att känna tillit till andra människor och undviker ofta nära relationer helt. De kan även ha en tendens att dras in i destruktiva relationer, och både ta emot och utsätta andra för fysisk eller psykisk misshandel. Desorganiserat anknutna har mycket svårt att organisera sina egna känslor och kan vara oberäkneliga, impulsstyrda och/eller extremt anpassningsbara. De behöver ofta söka upp professionell vård för att kunna upprätthålla och må bra i hälsosamma relationer.
Vilken barndom vi får är inte något vi själva kan påverka, men däremot kan vi välja hur vi vill förhålla oss till våra tidiga upplevelser. De flesta som uppsöker terapi gör detta på grund av problem i relationer till andra eller sig själva, och anknytningsmönster spelar en stor roll i detta.
I terapin får man lära sig att förstå och acceptera varför man tänker och känner som man gör, och utveckla strategier för att hantera dessa.
En person med undvikande anknytningsmönster behöver kanske träna på att ta kontakt med och även visa sina känslor, medan en ambivalent anknuten person behöver identifiera när kraven hen ställer på andra går över styr och hur man kan hantera sina känslor på egen hand.
För en person med desorganiserat anknytningsmönster kan problemen vara särskilt stora, och att bearbeta trauman från barndomen och dess konsekvenser kan vara en lång och jobbig process. Att jobba på sin egen självkänsla och lära sig att se sig själv som en personvärd att respektera och älska, samt att kunna lyssna till sina känslor utan att låta de ta överhanden är alla aspekter man kan få hjälp med i terapi. Att omge sig med människor och aktiviteter som är bra för en är också väldigt viktigt.
Går det att reparera sitt anknytningsmönster?
Ja, i mångt och mycket är det detta vi har terapi till. Kontakta en legitimerad psykolog och psykoterapeut för att få hjälp med att reda ut dina problem och hur du kan hantera dem. Metoder som kan användas är kognitiv beteendeterapi, psykodynamisk terapi och mindfulness.
Det finns fyra identifierade anknytningsmönster som grundar sig i en individs tidiga relationer- trygg anknytning, otrygg-undvikande anknytning, otrygg-ambivalent anknytning och otrygg-desorganiserad anknytning. En trygg anknytning ger goda förutsättningar för en starksjälvkänsla och grundtrygghet. Gemensamt för de otrygga anknytningsmönstren är att dekan skapa problem med relationer senare i livet. Men det finns hjälp att få och strategier attutveckla för att ta itu med svårigheterna, både genom samtalsterapi och andra metoder.