En traumatiserande händelse kan utlösa en rad olika reaktioner och kännas omöjlig att hantera. Som utomstående finns det flera saker du kan göra för att stötta en person som befinner sig i krisläge.
När något svårt och överväldigande inträffar kan vi drabbas av en traumatisk kris, något som övergår vår kontroll och vår förmåga att hantera situationen. Vi kan länge efteråt vara påverkade av händelsen, som då kan benämnas som ett trauma. Det kan handla om olyckor, övergrepp, förlust av anhörig, tortyr, krig och naturkatastrofer. Även påfrestande situationer under lång tid kan bli till trauman, som att leva i ett destruktivt förhållande med fysisk eller psykisk misshandel. Det behöver alltså inte vara en enskild händelse som ger upphov till trauman, men vid traumatiska kriser brukar det vara tämligen lätt att koppla samman orsak och verkan.
Vid en traumatisk kris, oavsett karaktär, upplever den drabbade ofta en känsla av total kontrollförlust och att situationen är för svår att hantera. Ibland kan det för en utomstående vara en trivial sak som orsakar ett trauma, och speciellt för små barn kan det vara mindre uppenbara situationer som ter sig oerhört skrämmande. Med det sagt blir inte alla situationer som man upplever en övermäktiga automatiskt traumatiserande. Vad som avgör det är personliga faktorer, bidragande omständigheter och psykologisk förmåga att hantera och tänka kring situationen.
Det finns ingen regelbok för hur man reagerar vid trauma, men det finns många olika exempel på reaktioner som kan uppkomma. Ibland uppkommer de direkt, ibland dröjer de länge.
Hur kan man hjälpa människor i en krissituation? Som anhörig kan man själv känna sig otillräcklig när någon genomgår en kris, men det viktigaste man kan göra är oftast att bara finnas där för personen. Tänk på att i alla lägen agera med respekt för individen och dennes behov. Sätt denna i första rummet så långt det går.
Svara på frågor när du kan, men låt den drabbade stå i fokus och ta platsen som behövs. Och vill hen inte prata - pressa inte fram det.
Känner du att situationen är dig övermäktig; ta en paus. Du är inte ansvarig för att läka en annan människa, bara att finnas till efter bästa förmåga.
Ibland behövs även kontakt med vården. Skulle inte symtomen förändras alls under den första månaden kan det vara en bra idé att ta professionell hjälp. På samma sätt krävs extra vård om den drabbade efter ett halvår fortsatt upplever vardagen mycket svår, har flashbacks eller ångest.
Personen kan då ha drabbats av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, vilket kan behandlas med olika terapiformer och ibland läkemedel. Även utan en diagnos kan svårigheter kvarstå, som skuldkänslor eller undvikande av vissa situationer. Upplever man begränsningar i sin vardag som inte går över bör man söka professionell hjälp på sin vårdcentral eller på en psykologmottagning. Det finns även anhörigstöd att få.
I mycket svåra händelser kan vi uppleva en stark känsla av kontrollförlust och vanmakt som är svår att hantera. Detta är helt normalt och mänskligt och vanliga reaktioner vid traumatiska kriser kan vara apati, desperation, skakningar och känslor av skuld och skam. För att hjälpa till är det bästa du kan göra att försöka läsa av personens behov och finnas tillgänglig för att tillgodose dem, utan att pressa. Lyssna, finns där och var en trygg punkt för den drabbade att vända sig till. Se även till att följa upp även efter händelsen, som kan sätta djupa och bestående spår hos den drabbade.