Att bli lämnad

Att bli lämnad

Att ofrivilligt bli lämnad och tvingas bryta upp från en relation är för de flesta en oerhört smärtsam upplevelse, som kan ta lång tid att läka. Att sörja och bearbeta stora förluster är en del av att vara människa, och att det gör ont nu betyder inte att det kommer att vara för evigt.


Hur gå vidare efter att ha blivit lämnad?

Att bli lämnad kan vara något av det svåraste en människa går igenom i livet, och ger inte sällan upphov till en livskris. Saker man tidigare tagit för givet ställs på ända och man kan börja ifrågasätta andra saker som innan setts som självklara. Kanske var man övertygad om att en själv och ens partner skulle vara tillsammans livet ut, och om det nu inte stämmer, vad kan man då lita på? Det är svårt att svara generellt på hur det är att bli lämnad eller separera, eftersom alla historier skiljer sig så åt. Ett destruktivt förhållande, tidigare förluster, låg självkänsla eller avsaknad av andra nära relationer kan vara faktorer som gör ett uppbrott extra smärtsamt - men för de allra flesta av oss räcker det faktum att vi blivit lämnade för att ge upphov till känslan av att hjärtat går itu.

Vad som däremot kan lindra är vetskapen om att vi inte är ensamma. Människor gör slut och blir lämnade varje dag, världen över. Det är normalt att sörja den förlust det innebär. Med det sagt så är varje uppbrott unikt, och den sorg som följer detsamma. Att vända sig till andra viktiga relationer och söka tröst och stöd hos vänner och familj kan vara en stor hjälp i arbetet för att gå vidare. Detta kan kännas skuldtyngt, om man känner att man under förhållandet inte prioriterat sina andra relationer lika högt.

Men en nära anhörig vill ändå oftast försöka hjälpa sin vän i kris. För många kan det även hjälpa att sortera sina tankar och känslor genom att skriva dagbok, och för att börja acceptera överväldigande känslor kan mindfulness-övningar vara till nytta. Det mest universella botemedlet mot hjärtesorg torde dock vara tid.

“Tiden läker alla sår” är ett uttryck som av somliga upplevs klyschigt, men det ligger någonting i det. Tiden direkt efter ett uppbrott kan vara oerhört smärtsam, men det blir bättre, även om det är väldigt individuellt hur lång tid det kan ta. Vissa stygn av sorg kan kanske finnas kvar resten av livet - men det går att leva vidare även med dessa.

Vanliga reaktioner vid separation

Alla reagerar vi olika vid separationer - vissa söker sig utåt, blir aggressiva och tycker att världen och partnern gjort en orättvisa, medan andra sluter sig mycket inom sig själva och kan tycka att livet förlorat sin mening. Ytterligare somliga kan tyckas snarast oberörda, och som att de går vidare direkt.

Det finns inga rätt eller fel sätt att reagera då vi blir lämnade - det finns bara ditt sätt. Några generella tendenser återkommer dock hos många, vilka kan beskrivas som olika faser av sorg. Inledande för liknande kriser är en chockreaktion, som kan göra det svårt att ta in och förstå vad som precis hänt. När den första chocken lagt sig brukar också reaktionerna ändras drastiskt och gå in i själva krisfasen.

Det finns inga rätt eller fel sätt att reagera då vi blir lämnade - det finns bara ditt sätt.

Stora känsloutbrott, med tvära kast mellan ilska, stark sorg och ren apati, är helt normala reaktioner. Att ifrågasätta sig själv, partnern och förhållandet är också vanligt. Många upplever även känslor av självtvivel, skuld och en känsla av att ingenting kommer bli bra igen. Har man tidigare upplevt svåra separationer eller har ett otryggt anknytningsmönster kan förlusten upplevas särskilt svårhanterlig.

Kanske återuppväcks känslor från barndomen som man hade förträngt, och det tycks som att historien upprepar sig. En person som inte anser sig värd att älska kan fråga sig hur hen någonsin ska hitta någon som vill ha en igen. Kort sagt är det lätt att fastna i negativa tankar och känslor, och det måste få vara okej att också göra det ett tag - den här fasen brukar så småningom börja lätta och gå in i en fas av bearbetning.

När så lite tid passerat, kanske några veckor till några månader, så kan reflektioner kring vad som varit bra och dåligt med relationen få större fäste; varför det gick som det gick och hur man bäst nu ska gå vidare i livet. Att uppmärksamma de tillgångar man har kvar istället för att fokusera på det man förlorat kan vara ett viktigt verktyg för att återfå framtidstro. Här börjar tankarna oftast bli lite mer nyanserade och man kan se både på sig själv och partnern med mer distans, med rum för både det som gjorts bra och det som varit dåligt.

Det kan även hända att man hoppar över detta steg och går direkt in i en ny relation, eller tillbaka till den gamla. Detta behöver inte vara fel i sig, men har man obearbetade känslor och tankar kvar finns såklart risken att upprepa gamla destruktiva mönster och göra om samma misstag igen. Ett uppbrott, hur smärtsamt det än är, kan därför ses som en lärdom och en chans att stanna upp och reflektera över hur man är i en relation av vad man vill få ut av den.

Att uppmärksamma de tillgångar man har kvar istället för att fokusera på det man förlorat kan vara ett viktigt verktyg för att återfå framtidstro.

Destruktiva och adaptiva strategier

Under bearbetningen såväl som reaktionsfasen kan man känna stora behov av att hitta någon ny, egentligen vem som helst, som kan ersätta partnern. Kanske är din partner den enda som riktigt gett dig närhet och bekräftelse - och att vara utan det är naturligtvis oerhört plågsamt. Medan lösa förbindelser fungerar som tillfällig ersättning för detta kan de ofta ge upphov till jämförelser med det som varit och en starkare känsla av tomhet och förlust. Att gå helt in i andra sysselsättningar för att tänka på annat är också vanligt - att sträcktitta på filmer och serier, äta mycket mat eller gå in för att förändra sig själv och sitt utseende är vanliga coping-strategier.

Ett sätt att hantera sin förlust kan också vara att gå ut och festa - något som kortsiktigt kan ge en känsla av att återfå kontrollen över sitt liv. Att enbart försöka döva smärtan med alkohol eller nya älskare är dock sällan en hållbar strategi i längden - men för en del kan det ändå vara ett bra alternativ till att isolera sig från omvärlden. Som tidigare nämnt finns det inga rätt eller fel. Att i stunder av desperation även vädja till partnern att ta tillbaka en är något som kan ske både med och utan alkohol - men kanske oftare ändå med alkohol inblandat som försämrar impulskontrollen och förstärker känslorna.

Skulle du känna att din alkoholkonsumtionen skenar iväg eller att du tappar kontrollen över ditt beteende gör du bäst i att söka stöd från anhöriga och kanske vända dig till en kurator, psykolog eller annan samtalsperson för att hitta bättre strategier att ta dig igenom den här svåra tiden.

Du kan också behöva professionell hjälp om uppbrottet triggar annan psykisk ohälsa hos dig, om du har mycket svår separationsångest eller efter flera månader fortfarande har lika stora svårigheter att känna glädje och framtidstro - då kan sorgen ha övergått i en depression. Att göra misstag, vara överfylld av känslor och må dåligt i en period är dock för de flesta inte ett tecken på psykisk sjukdom, utan normala, mänskliga reaktioner på en svår situation.

SAMMANFATTNING

Att bli lämnad kan kännas som att livet faller sönder framför ens ögon, och ge upphov till en livskris. Känslorna som följer är vanligen mycket starka och kan tyckas omöjliga att stå ut me, vilket kan få en att ta till alla möjliga metoder för att hantera smärtan. Strategier som att leta nya älskare, gå ut och festa eller att helt isolera sig från omvärlden är alla vanliga, och det finns ingen regelbok för hur man bäst hanterar ett uppbrott. Det som hjälper för många är att ta hjälp av andra personer i sin omgivning, att tillåta sig att känna sorg och att bearbeta det man gått igenom. Så småningom börjar livet oftast kännas lite lättare, och insikten om att livet går vidare får ta allt mer plats allteftersom uppbrottet läggas till ens samlade bank av livserfarenheter.

Hanna Hasselqvist
Författare: Hanna Hasselqvist

Hanna har allmänna kunskaper inom psykologi och särskilt intresserad av det neuropsykologiska samspelet mellan tanke och känsla. Hon har ett fördjupat intresse för hur detta kan samverka med, och ge sig till uttryck som olika psykologiska besvär.

Hanna Hasselqvist
Författare: Hanna Hasselqvist

Hanna har allmänna kunskaper inom psykologi och särskilt intresserad av det neuropsykologiska samspelet mellan tanke och känsla. Hon har ett fördjupat intresse för hur detta kan samverka med, och ge sig till uttryck som olika psykologiska besvär.

FLER ARTIKLAR