Prolonged exposure

Vad är prolonged exposure?

Prolonged exposure therapy, eller förlängd exponeringsterapi på svenska, är en terapimetod som utvecklats med fokus på behandling av trauma, som posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Metoden har även visat sig effektiv för behandling av andra ångest- och tvångssyndrom, samt depression och beroendeproblematik.

Vid PTSD är detta ett av de främsta kännetecknen, då vanliga vardagssituationer kan uppväcka extremt starka rädsloreaktioner då de associeras med ett tidigare trauma. Ett exempel kan vara att en person som upplevt krigssituationer blir väldigt känslig för höga ljud och smällar.

Metoden började på 1980-talet utvecklas av Edna Foa, professor i klinisk psykologi, och resultaten är goda. Åtminstone 25 randomiserade kontrollerade studier har visat effektiv symtomreducering vid behandling och resultaten verkar bestå. Av de som fullföljer behandlingen tycks 80-90% ha blivit så pass mycket bättre att de inte längre uppfyller kriterierna för diagnosen PTSD.

Prolonged exposure behandling

Så, rent konkret, hur går behandlingen till? Eftersom det är en manualbaserad behandling är det generella tillvägagångssättet ganska enkelt att överblicka, även om individuella anpassningar kan göras för att passa den aktuella patienten. Vanligen hålls mellan åtta till femton sessioner om 90 minuter, tillsammans med en terapeut utbildad i metoden.

Första sessionerna

I den första och andra sessionen kartläggs patientens problematik och det huvudsakliga traumat identifieras - det som ger upphov till vardagliga begränsningar, ångest och rädsla. Patienten får även lära sig mer om hur ett traumatiskt minne fungerar och vanliga reaktioner vid trauma, samt berätta om sina egna reaktioner och vilka situationer som ger upphov till dessa. Tillsammans skapar patienten och behandlaren en lista över situationerna och rangordnar dem efter hur jobbiga de upplevs. I början av terapin ges även patienten en genomgång för hur kontrollerad andning kan vara ett verktyg för att hantera obehaget.

Exponerings-fasen

Runt den tredje sessionen kan exponeringen börja, och detta brukar inledas med så kallad imaginativ exponering - patienten får återberätta det traumatiska minnet och tänka tillbaka på det under ungefär 45 minuter. Efter berättandet får patienten även chans att tänka igenom hur det upplevdes att prata om det, och vilka känslor som dök upp. Ofta spelas även berättelsen in, och en hemuppgift kan vara att lyssna igenom inspelningen.

Detta tillvägagångssätt fortlöper sedan under behandlingen och vid olika sessioner kan fokus ligga på olika aspekter av minnet, ibland på så kallade brännpunkter, de särskilt obehagliga delarna. Återberättandet och bearbetningen i terapirummet kombineras så småningom med hemuppgifter som kan vara att utsätta sig för de upplevt obehagliga situationerna i sin vardag, något som kallas exponering in vivo.

Avslutning

Vid den sista sessionen får patienten återigen berätta hela minnet på ett översiktligt sätt under 20-30 minuter, och sedan tillsammans med behandlaren gå igenom vilka framsteg som gjorts under terapin. Förhoppningsvis har nu symtomen minskat och känslorna kopplat till traumat förändrats till att bli hanterliga. Patienten ges även råd om hur återfall kan förebyggas.

Alternativa tillvägagångssätt

För patienter som generellt har svårt att hantera och reglera sin känslor, med låg impulskontroll och mycket starka ångestsymtom, kan en behandling med enbart prolonged exposure vara svår att fullfölja. Som en del av metoden ingår ju visst emotionellt obehag, och är detta helt omöjligt att stå ut med blir också terapin verkningslös. För dessa patienter kan prolonged exposure med fördel kombineras med behandling för att lära sig namnge och hantera känslor och krisreaktioner samt förbättra färdigheter för att stå ut med svåra känslor.

Hur fungerar det?

För att förstå hur ett traumatiskt minne kan påverka en långt efteråt kan några enkla modeller användas. Vid en traumatisk händelse, som exempelvis en bilolycka, aktiveras starka känslor. Minnet som skapas av händelsen berör då dels de fysiska aspekterna, så som bilen, trafikljud, kanske bensinlukt, och dels de känslomässiga - skräck, förtvivlan och panik.

Ett traumatiskt minne blir dessutom ofta splittrat och svårt att få ihop till en samlad kronologisk berättelse - det är mest ett flimmer av sinnesintryck som är svåra att sortera i. Att uppleva rädsla vid en bilolycka är i sig en helt naturlig reaktion, skapad för att få oss att agera snabbt och göra det som krävs för att överleva.

Problemen kommer efteråt, när själva minnet av olyckan också påminner oss om, och aktiverar dessa känslor. Plötsligt kan lukten av bensin ge oss panik - rädslan associeras till de element som ingick i den ursprungliga traumatiska händelsen, även om vi sedan länge lämnat den bakom oss rent fysiskt.

Plötsligt kan lukten av bensin ge oss panik - rädslan associeras till de element som ingick i den ursprungliga traumatiska händelsen.

Ett vanligt sätt att hantera den här starka rädslan är undvikande - kanske försöker vi glömma det som hänt samtidigt som vi slutar att åka bil, för att slippa paniken som följer. Men genom att göra detta bekräftar vi också hjärnan i dess uppfattning om att bilar är farliga. Att undvika det obehagliga ger lättnad i stunden, men långsiktigt vidmakthåller det vår rädsla och begränsar våra liv.

Exponering bygger på att vi gör precis tvärtom - vi utsätter oss för det svåra för att lära oss nya associationer till det. Vid traumatiska minnen kan också själva återberättandet, att koppla ihop olika element av händelsen till ett enda sammanhängande minne, hjälpa oss att hantera händelsen just som vad det är - ett minne, inte något som händer oss här och nu.

Att undvika det obehagliga ger lättnad i stunden, men långsiktigt vidmakthåller det vår rädsla och begränsar våra liv. Exponering bygger på att vi gör precis tvärtom.

En exponeringsbaserad terapi är ofta inte en behaglig upplevelse, men resultaten är så pass goda att de snabbt väger upp för det övergående obehagen i terapin. Att gång på gång utsätta sig känslomässigt för det som är svårt, är i många fall enda vägen till att lära sig leva med det. Genom behandling av en legitimerad psykoterapeut, kan du få stöttning, verktyg och en plan för detta, systematiskt utformad med bevisat goda resultat.

Kontakta vården

Tror du att du är i behov av traumafokuserad behandling och tycker att prolonged exposure låter som vägen för dig?

Kontakta din vårdcentral eller lokala psykiatrimottagning för att diskutera din väg till behandling. På många enheter kan du även få behandling genom egenremiss.